Nej nu måste lite tankar ut...

Mina tankar snurrar som bara den just nu.

Dels tror jag att det är för att jag ska flytta och det blir ett nytt kapitel och en del omställningar men också för att gamla hjärnspöken gör sig påminda.

Jag sitter här i min säng i en lägenhet som det ser ut som att en bomb slagit ner i.

Jag har börjar riva ut saker längst in i garderoben och under sängen och allt det där som jag glömt att jag har kommer fram. Och jag kan lova att dom sakerna inte alltid jätte vackra, dom är dammiga och tillknycklade.

På samma sätt känner jag att det finns mycket saker i mig som är dammiga, tillknycklade och nertryckta som kommer upp ibland. Sånt som inte brukar visa sig utan det där som får ligga undangömt så det inte syns i vardagen.

Det är sällan kul att storstäda. Det är jobbigt, tar tid och kräver energi. Men visst blir det fint efteråt och det är alltid en skön känsla att lägga sig den kvällen i en nybäddad säng och när doften av rengöringsmedel fortfarande finns kvar i lägenheten.

Men att försöka storstäda det där som finns på insidan är mycket svårare…

Och vad behövs för att det verkligen ska bli rent? Vilket dundermedel behövs för att få den där rena och fräscha känslan på insidan?

Ibland tror jag det hade varit mycket lättare om jag hade fått en diagnos ifrån BUP när jag var 18.  Då hade man haft något konkret och då kunde man leta efter rätt medel mot just det.  Men jag fick ingen, jag hade depressioner och panikångest men ingen diagnos.

Vilket jag egentligen tycker är skönt för det är något som verkligen följer efter en hela ens liv och jag är emot alla sådana diagnoser när de ställs på ungdomar som inte ens är 18 år.

Men jag hade kanske fått hjälp på ett annat sätt. Inte bara skickas från enhet till enhet.

Det är banne mig inte lätt att försöka kämpa för sin rätt att få hjälp när man inte är på topp själv.

Dom två åren på institutioner och behandlingshem var dom värsta åren i mitt liv.

I samma stund som jag fick mitt LVU så försvann min egna röst totalt och jag hamnade i olika myndigheters händer. Dom lovade det ena och det andra och behandlingar hit och dit men det enda jag egentligen fick var en förvaringsplats. Jag var inlåst och där visste vart dom hade mig helt enkelt.

Och på behandlingshemmet blev mitt ansvar bara större igen när jag blev ”storasyster” till dom andra tjejerna. Jag blev aldrig arg utåt, drack aldrig eller stack därifrån och kom hem med polistransport. Jag var så duktig och gjorde såna fantastiska framsteg.  Men var det verkligen något som förändrades i livet eller var det bara på papprena till socialarbetaren..

Självklart blir man starkare och starkare och man lär sig otroligt mycket varje år som går och får lite andra synset på saker och ting.

Nu är ju jag fortfarande ynka 21 år men jag tror nog ändå att jag kanske har en hel del erfarenheter och förståelse för saker som många av mina jämnåriga inte har.

Det är jag glad för! Mina erfarenheter gör ju mig till den människa jag är idag.

Men det var inte roligt då och det är heller inte roligt när man idag känner att det kanske ligger kvar en hel del där inne som skaver och gör ont.

Idag när jag ber om hjälp mår jag alldeles för bra för att prioriteras. Jag är även nu en duktig flicka som klarar sitt liv väldigt bra utåt sätt. Och det gör jag, jag kämpar verkligen på. Ibland är det minuter i taget, ibland dagar och ibland till och med veckor i taget. Och oftast så går det bra.

Just nu är det något som inte är som det ska. Jag kan ana och känna igen känslor och tankar men jag känner inte helt igen mig. Vilket både gör mig rädd, ledsen och förvirrad..

Väntar fortfarande på en läkartid men den dröjer och nu är det dessutom sommar, så nu lär jag inte få någon. Jag blev lovad en tid i början av April och fick en 27 April, men då dök inte läkaren upp och sen skulle jag få en ny tid så fort som möjligt. Men dom skrev ut nya mediciner efter påtryck av min skolsyster och sen tycker dom att jag klarar mig och inte behöver prioriteras…

Ibland känner man sig otroligt maktlös. Det är bara att vänta..

Ja vad gör man.. Jag brukar inte skriva såhär på min blogg, men nånstans måste lite tankar ut.. För har man allt i huvudet blir man tokig.

Nej nu ska jag ta tag i det här bombnedslaget och försöka få ihop några fler lådor ikväll.