Jag har funderat på den hälsningsfrasen.
För det mesta när man träffar någon säger man ju "Hej! Hur är det?" eller "Hej! Hur är läget, allt bra?"Och svaret blir ofta "jo tack det är bra, hur är det själv?"
Jag funderar på hur många gånger man faktiskt är ärlig? Och hur skulle man reagera om någon helt plötsligt säger att det kanske inte är en dans på rosor?
Jag tycker det är så fel att fråga en fråga bara för att det förväntas att man gör det av artighet när man ändå inte är intresserad av den egentliga svaret.
Vänner kan man ju läsa lite och några gånger får man kanske fråga en extra gång för att verkligen få ett ärligt svar. Det behöver inte vara för att dom vill ljuga eller vill hålla undan utan kanske mer för att dom är så vana vid frågan och det är ett invant svar..
Jag vet att jag ofta ställer just den frågan men jag försöker undvika den när det bara är en hälsningsfras.
Jag tror vi är så rädda för andras problem så vi skulle ha svårt att hantera om någon inte svarade "Jo tack det är bra" utan istället svarade "Nja jag vet inte, det är jobbigt just nu"
Jag kom på mig själv för någon vecka sen när jag stod i kyrkan bredvid en vän, som visste att läget var ganska tufft just då. Och sen kommer en annan kvinna ifrån kyrkan och frågar hur det var och jag la på leendet och sa "Jo tack det är bara bra! Hur är det själv"
Efter att den kvinnan hade gått vände jag mig tillbaka mot min vän som ståt bredvid mig hela tiden och hon tittade på mig och sa "Jo det är ju det man säger" ..
Jag kände mig så himla dum.. Samtidigt som jag insåg att den kvinnan som kommit fram absolut menade väl med frågan men jag tror inte att det hade blivit bra om jag sagt något annat.
Självklart tycker jag inte att man ska dela med sig av hela sitt liv till alla, men jag tycker man ska kunna säga att man har en dålig dag. Jag tror det är viktigt!
Kanske blev ett lite flummigt inlägg det här.. Men skriv gärna en kommentar om ni har några tankar kring detta.. Är det bara jag som tänker på detta?
